I helgen hände något som skakade om mig mer än jag väntat mig. Inte för att det syntes utåt – utan för att min kropp tog över på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Hjärtat rusade, jag fick svårt att andas och tankarna tappade helt sitt sammanhang. Jag letade febrilt efter ett varför, men det fanns inget tydligt att hålla sig i. Ingen konkret rädsla. Ingen yttre händelse – tvärtom. Redan den morgonen var jag ur balans: för lite sömn, ett glas vin kvällen innan, en kropp som kändes ur synk. En diffus känsla av att något var off, utan att jag kunde sätta ord på det. Senare under dagen befann jag mig i en situation som normalt är förknippad med närhet och trygghet. Och just där blev kontrasten tydlig. Kroppen reagerade som om den var i fara – trots att inget hot fanns, trots att jag var med någon jag älskar. Reaktionen var långt ifrån proportionerlig, men tydlig i relation till kroppen. Min partner stod bredvid. Såg allt. Kunde inte ta bort det som hände – men var kvar. Närvarande.

Det finns dagar när jag undrar om det här ens är en rimlig livsfas. Att mitt i en av mina största inre omställningar i livet också vara den vuxna som ska hålla ihop, förstå, reglera och guida någon som själv håller på att bli kvinna. Jag är i klimakteriet. Min kropp lever sitt eget liv. Hormonerna svajar, sömnen är skör, huden känns för tunn – både bokstavligt och känslomässigt. Jag blir trött på ett sätt jag aldrig varit förut. Reagerar snabbare. Känner djupare. Orkar mindre. Och samtidigt lever jag med tonårsdöttrar. Döttrar som också är i förändring. Vars känslor slår högt och hårt. Som testar gränser, ifrågasätter, drar sig undan och plötsligt behöver mig mer än någonsin – men på ett helt nytt sätt. Ibland känns det som att vi är två (eller tre) öppna nervsystem i samma hem. Allt känns. Allt triggar. Allt landar rakt i hjärtat. Det finns stunder när jag hör mig själv svara hårdare än jag vill. När jag inte orkar vara den trygga, lugna, vuxna versionen av mig själv. När skulden komm

Det finns dagar då jag inte orkar vara den jag tycker att jag borde vara. Inte den lugna. Inte den närvarande. Inte den tålmodiga. Inte ens den som “har koll på sig själv”. Jag vaknar och känner mig redan trött. Inte trött i kroppen på det där sköna sättet, utan trött i huvudet. I nervsystemet. I viljan. Som om något i mig redan har gjort sitt för dagen – fast dagen knappt har börjat. Jag vill vara där för andra. Men ibland känns det som att jag står bredvid mig själv och tittar på när livet pågår, utan att riktigt kunna kliva in i det. Jag hör rösterna. Behoven. Frågorna. Och samtidigt finns en längtan efter tystnad som jag skäms över. Skammen över att vilja ha paus. Från relationer. Från ansvar. Från att vara behövd. Skammen över tanken: “Jag vill bara få vara ifred.” Som om den tanken gör mig till en sämre människa. En sämre partner. En sämre förälder. Men det är den inte. Jag tror att många av oss lever med en inre bild av hur vi borde fungera. Hur mycket vi borde orka. Hur tillgän

Det finns en sak som nästan alla par jag träffar säger till mig, oavsett hur stabil relationen varit innan: “Vi trodde inte att det skulle kännas så här svårt.” Och det är något jag vill att du ska veta direkt, nu när du hittat hit: Det är inget fel på dig. Och förmodligen inte heller den relation du är i. Det som händer mellan två människor när man blir föräldrar är inte ett personligt misslyckande – det är en mänsklig omställning. En fysisk, psykisk och relationell förändring som kan kännas omtumlande även i de mest kärleksfulla relationerna. Många av oss har hört att relationen påverkas, men vi vet inte riktigt hur vi ska göra i den förändring som sker, hur vi ska nå varandra både under graviditet och efter. När kroppen går in i “beredskapsläge” Jag tror att vi underskattar hur mycket våra kroppar faktiskt försöker göra när vi får barn. Plötsligt ska du: vakta vårda förstå förutse bära reglera … en helt ny människas behov. Och det fina, men också det utmanande, är att kroppen går i